Ingen ska behöva leva i ständig rädsla för att utsättas för våld. Och ingen som arbetar för jämställdhet kan slå sig för bröstet när kvinnor fortfarande blir slagna i sitt eget hem. Det skriver Sarah Havneraas, föreslagen till ny ordförande för Kristdemokratiska kvinnoförbundet, KD-K.
Rätten till ett liv utan våld och förtryck borde vara en självklarhet, men för många kvinnor ser verkligheten annorlunda ut.
Den senaste tiden har jag följt Facebook-gruppen Women to remember, landets största stödforum för våldsutsatta kvinnor. Där berättar kvinnor som hotats och misshandlats av sina närmaste, mannen de älskat och förlitat sig på. Några delar med sig av sin livsresa ur våldet, en del visar bilder på gulblåa blåmärken. Mammor, systrar och väninnor berättar om öden som slutade i tragedi, i vissa fall med att kvinnorna i fråga dödades.
Förra året polisanmäldes 28 000 fall av misshandel av kvinnor i Sverige. I 31 procent av fallen hade kvinnan och förövaren en parrelation eller hade tidigare haft det. Så ser statistiken ut trots att Brottsförebyggande rådet, Brå, beräknar att bara en fjärdedel av våldet i nära relationer polisanmäls. I fjol anmäldes också 1 710 fall av grov kvinnofridskränkning.
En orimlig kamp
Idag tvingas kvinnor till en orimlig kamp för att få det stöd de behöver. Såväl politiker som andra opinionsbildare måste öppna ögonen och ta upp våldsutsatta kvinnors kamp mot den byråkrati som råder inom många myndigheter. Men Sverige har skapat ett system där människor förväntas vara som starkast när de är som svagast.
Våldsutsatta kvinnors behov av stöd kan se olika ut, socioekonomisk och kulturell bakgrund kan spela in. Men det behöver finnas ett helhetsstöd som kan hjälpa kvinnorna med alla de svårigheter som kan uppstå. Det går inte att över en natt lösa praktiska saker kring jobb, barnomsorg, transporter och ny bostad, eller att inleda en rättsprocess och ta ställning till eventuella säkerhetsrisker. Att dessutom hantera läkarkontakter, kämpa mot Försäkringskassan och förklara situationen för socialtjänsten är för många kvinnor en omöjlig börda.
Vad som behövs är konkret hjälp och olika former av skydd. Det stöd som samhället erbjuder idag begränsar oftast de våldsutsatta kvinnornas frihet. Det är de som måste bo på kvinnojour, medan männen går fria. Det är kvinnorna som måste bära larm och skydda sina personuppgifter.
Här är några tips på vad regeringen, som kallar sig feministisk, bör göra:
Samarbetet mellan myndigheter måste fördjupas och handläggningen bli effektivare. Idag brister polisen, åklagarväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården när det gäller rutiner och hantering av ärenden som gäller våldsutsatta kvinnor. Det är den som blir slagen som ska ha rätt till sitt hem, inte den som slår. Kontakt- och besöksförbud är ett viktigt skydd för kvinnor som hotas, förföljs och/eller trakasseras. Men förbuden gäller ofta under för kort tid. Det är inte ovanligt att misshandlande män kontaktar sina offer i åratal efter att förhållandet upphört.
Straffen för dem som överskrider besöksförbuden måste skärpas rejält.
Det är oacceptabelt att människor som kallar sig feminister förnekar eller förringar hedersvåld, eller för den delen tror att jämställdhet bara är en fråga om pengar.
För ett jämställt samhälle fritt från alla typer av kvinnovåld behöver det i hela samhället ske insatser som leder till att respekt för kvinnor är en självklarhet. Myndigheter måste samordna sitt arbete för våldsutsatta kvinnor och det kan inte vara rimligt att grova skattebrott ger kraftigare straff än vålds- och sexualbrott.
Comments